När en mattes hjärta brister

Det är ensamt hemma just nu. En familjemedlem lämnade oss igår, nämligen vår älskade katt Sven.

I midsomras flyttade Sven och Sverker hem till oss. Två fantastiska katter som levt ett par år ihop med vår goda vän Karolin i Malmö efter att hon adopterat dem från ett katthem. Men de behövde lite mer svängrum och därför tog de över vårt hus, vår trädgård och gatorna häromkring. Tidigare hade de varit innekatter, så första tiden ute kröp de längs väggarna och rusade in när de kände gräs under tassarna eller hörde vinden susa i löven.

Men successivt blev de modigare, och till slut kunde de ge sig iväg på äventyr och stanna ute hela nätterna.

De hade inte haft det så lätt innan de fick komma till Karolin. De bar spår av svält och av att ha behövt fajtas om maten. Sven hade dessutom astma och problem med magen. Men utelivet gjorde honom gott och han var så pigg och hostade alltmer sällan.

Åh Sven! Han tyckte så mycket om bäbis och ville helst av allt ligga på hennes filtar, i hennes babysitter och i hennes bäbisnäste där han kände hennes doft. Till och med den lite obekväma amningskudden bäddade han ner sig på. Han tyckte om att vara nära och var sällan många meter ifrån en när han var inne. Satt vi i soffan låg han strax intill, var vi i köket satt han på en stol och spanade.

Han älskade att bli klappad och kliad på huvudet, och när en gjorde det hoppade han nästan upp mot ens hand, som om han inte kunde bli nog klappad. Och han kunde sova i de mest osannolika ställningar – han var mer som en hund än en katt. När han och Sverker var på riktigt bra humör så busade de med varandra. De kunde jaga varandra fram och tillbaka på altanen och inne i vardagsrummet. Och ofta låg Sven och lurpassade på Sverker från soffan och drämde till honom med tassen i huvudet och så var fajten igång. Sven vann nästan alltid genom att sätta fast Sverker mot marken genom att hålla en fast huvudet med tassen. Fast Sverker gjorde sitt bästa för att slå tillbaks genom att bita Sven i rumpan…

Men nu får Sverker klara sig själv. Sven började gömma sig och blev hängig för ett par veckor sedan, och vi fick truga i honom mat. Vi trodde först att det var mask men avmaskningsmedel hjälpte inte. I torsdags började han bajsa överallt inomhus, och var så otroligt ynklig och ledsen. Han ville förmodligen inte alls bajsa överallt, katter är ju renliga. Men han kunde inte hjälpa det. Vi fick akuttid hos veterinären i fredags och tog blodprover på vår magra lilla älskling. Han var så medtagen, men ändå spatserade han omkring och kollade in undersökningsrummet, och visade med eftertryck att han var förnärmad när han behövt sitta i sele och bur för att bli stucken. Det blev dystra besked – förmodligen en virussjukdom som heter FIP och som utvecklas hos immunsvaga katter ur coronaviruset som i sin tur är vanligt hos katter som levt ihop med många andra djur under dåliga förhållanden. En dödlig sjukdom. Men proverna skulle skickas till SVA för analys, och så länge fick vi recept på antibiotika utifall det mot förmodan skulle vara en bakterieinfektion.

Sven fick i sig medicinen och lite mat och vatten under dagen, och blev piggare. På lördagmorgonen fick vi hindra honom från att äta upp fisk vi hade på upptining på diskbänken… Plötsligt kändes det lite hoppfullt igen. Men när vi kom hem på lördagkvällen efter lite kalas så vinglade han omkring på ben som inte bar honom, och med ögon som inte verkade se. Närmsta jourveterinär som kunde avsluta hans lidande finns av nån jävla anledning i Helsingborg och vi kunde inte åka iväg dit. Vi bäddade åt honom i en låda med hans favoritfilt och klappade om honom och gav näring och vätska i spruta. Sen gick vi och lade oss själva med stor oro – hur skulle han klara natten?

Vid sjutiden vaknade jag av att det lät som att Sven sprang omkring på nedervåningen. Förvånad men glad gick jag ner för att kolla till honom och kanske hjälpa honom ner till lådan om han ville gå på toa. Men han sprang inte omkring. Han låg på köksgolvet i kramper och sprattlade med tassarna. Jag och sambon svepte in honom i en filt och klappade om honom för att försöka lindra dödsångesten och -kampen. Mot slutet började han skrika och det gjorde så ont i hjärtat att vi inte kunde göra något för honom mer än hålla om honom.

Till slut fick han somna in och slippa eländet. Nu finns han i nån slags katthimmel och behöver varken ha ont eller vara hungrig mer.

Han är för evigt saknad. Vår fina Sven. En katt vars liv började så eländigt och som förtjänade att få leva ett långt och lyckligt liv. Nu får Sverker överleva utan brorsan. Och vi får aldrig mer klappa den där gosiga myskorven.

20140706_101605 DSC_0510 20140708_112247 received_10153037622994838 received_10152963886909838 20141007_07572520141120_181118 20140926_093213

Hetsjakten på det ekologiska jordbruket

Jag har följt de senaste dagarnas debatt om den ekologiska odlingen som började med att några forskare som läst lite artiklar skrev en egen artikel där de sågade ekoodling längs med fotknölarna. Och genast hakade ekohatarna på. Det kändes som att de suttit i ett hörn och liksom bidat sin tid och nu kunde de äntligen komma fram i all sin smutsiga prakt och liksom vräka ur sig sitt hat. ”Det är det jag alltid har sagt!” ekade mellan väggarna.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite över om inte forskarna ställt fel frågor och haft lite tunnelseende. De hävdar ju att om vi bara skulle odla ekologiskt skulle vi få svälta på grund av för lite utkomst av åkrarna. Okej, det är möjligt att det just nu är så att ekoodlingen har sämre avkastning än den oekologiska. Men vad är det som säger att det inte går att effektivisera?

Fast det är ändå inte den största invändningen mot deras slutsatser. För ärligt talat – har de inte glömt ett par saker om vi nu vill komma till rätta med svälten? Som till exempel matsvinnet. Upp emot 50 procent av den mat som produceras äts aldrig upp. Om vi åt all mat som producerades skulle vi inte behöva den enorma avkastningen av jorden som det konventionella jordbruket har skapat.

En annan sak de glömt är förstås hur vi använder jordbruksmarken. En stor del av den används på ett så resursslösande sätt att det är pinsamt – nämligen för att odla foderspannmål till djur. 70 procent av den svenska åkerarealen används för att odla mat till djur. Och för att få fram ett kilo kött behövs tio kilo odlad mat. Ergo – ät mindre kött och använd marken till att odla mat till människor så är vi ett steg på vägen mot att få fram mer mat.

Ja, det var väl bara det den här gången. Men debatten lär väl fortsätta, och den lär helt klart bara bli smutsigare och smutsigare. Ingen sida är fri från skuld i det hänseendet. Och det gäller att komma ihåg att båda sidor på intet sätt är neutrala och vetenskapliga i sin approach. Allt handlar i grund och botten om ideologi. Jag har hört hävdas att eko är just ideologiskt betingat, och det kan jag hålla med om. Men på motsvarande sätt kan en säga att de som vurmar för den konventionella odlingen också är ideologiskt färgade. Det är bara det att de fortfarande representerar majoriteten och normen i samhället, och det anses av nån anledning alltid vara nåt slags status quo. Ickeideologiskt. Helt bisarrt. Ungefär som att påstå att det inte finns någon ideologi bakom en marknadsliberal politik eftersom marknadsliberalism är den förhärskande teorin som i princip alla politiker tyr sig till just nu och sedan lång tid tillbaka. Som att det bara är något som är och som det inte finns någon tanke bakom.

”Kära nån, stackars barn!”

DSC_0657

Att bli förälder för med sig en massa oväntade saker. Som att det plötsligt verkar vara okej att döma och bedöma in i minsta detalj hur en väljer att göra med en massa saker i sin vardag.

Häromveckan köpte jag och min sambo en löparvagn till vår skrutt. Eller ja, kanske till hela familjen förstås. Det är värsta vrålåket, hon sitter så tryggt och säkert och verkar älska det. Hon vaggas till sömns och när hon vaknar gör hon inget väsen av sig (som hon brukar göra i vanliga vagnen – där knorrar hon direkt när hon vaknar) utan ligger tyst och tittar omkring sig. Men när vi premiärsprang med vagnen igår fick vi höra lite mutter från en, visserligen, gammal stöt som tyckte att det var synd om ungar som behövde sitta i en sån där vagn medan föräldrarna sprang omkring för sitt eget höga nöjes skull.

På vilket sätt är det fel att ta med sig sin bäbis ut på äventyr, att ta med hen när en gör det som en brukar göra? Det som en älskar?

Och i vardagen i övrigt dyker det då och då upp kommentarer i stil med ”jaha, gör du så? Ja, jag gjorde ju på ett helt annat sätt!” och undertonen i det hela säger att det jag gör är fel.

Vad är det här för skit? Varför tycker människor att det är okej att värdera och kommentera mitt föräldraskap? Jag trodde i min enfald att det var slut på folks bedömningsiver så fort bäbis kom ut från magen och det inte längre var nödvändigt att kommentera huruvida jag hade stor eller liten mage eller vad det nu var som var så viktigt att yttra sig om. Men nej. Folk alltså.

Bäbis på pottan och blöjfritt

 

IMG_20141016_162238

Just nu går jag runt hemma med bäbis i sjal. Inte så konstigt, det är det många som gör. Bäbis som är tio veckor på tisdag sitter och sover klädd bara i body. Blöjan fick åka av när hon såg sömnig ut och jag stoppade ner henne i sjalen. Hon somnade gott, och jag gissar att det är rätt skönt att sitta där och lufta rumpan lite.

Men hur ska det här gå! tänker du kanske. Kommer jag inte bli helt nerkissad? Nope, jag har nämligen märkt att hon helst varken kissar eller bajsar i sjalen. Istället börjar hon knöla och greja under tyget när hon vill göra ifrån sig, och vaknar dessutom till. Då får hon förstås komma upp, och så sätter vi oss på badrumsgolvet tillsammans, jag på knä och hon i mitt knä. Och mellan mina knän har jag en potta. Och där kissar hon.

Sedan några veckor tillbaka kör vi nämligen med EC här hemma, och delvis också när vi är iväg och det känns tryggt och bra. EC står för elimination communication, och slarvigt översatt handlar det om att lyssna på sin bäbis signaler om när det är dags att kissa eller bajsa. Och sedan hjälpa hen att göra det utan blöja. Och det här kan en göra redan på BB.

Det kanske låter sjukt konstigt och svårt? Det tänkte jag också innan vi började. Hur skulle jag kunna se på min lilla när hon vill bajsa? Men faktum är att det finns rätt tydliga signaler. Stökig bäbis vid bröstet? Bajs på gång. Leende bäbis vid bröstet med lite glasartad blick? Kiss på gång. Bajset hinner jag oftast förstå – vi har bara haft två bajsblöjor på tre veckor och det har varit när vi varit iväg och inte kunnat potta. Kisset däremot är mer bonus om det lyckas. Där kör jag på rutin – små bäbisar kissar gärna efter vila, mat och när de byter aktivitet. Och när en byter blöja, nåt som de flesta småbarnsföräldrar säkert märkt. 🙂

Men varför håller vi då på med det här? Ja, viktigaste anledningen är förstås att det känns helt knäppt att en människa ska behöva göra på sig i en blöja. Det är mot vår natur att söla ner oss, och varför vi då låter små bäbisar i så stor utsträckning gå omkring med nersölade blöjor kan jag inte förstå. En annan, nästan lika viktig anledning, är att det är ett fint sätt att ytterligare lära känna sitt barn. Jag vet inte om jag övertolkar min lilla groda, men jag tycker att hon blivit otroligt tydlig med när hon vill bajsa under de här veckorna när jag lyssnat noga på henne. Hon släpper bröstet, tittar upp på mig och pratar glatt och cyklar samtidigt med benen. Och sen väntar hon tills jag hunnit ta av blöjan (om hon nu har en på sig) och satt henne på pottan. Sen kommer det, och bäbis är urnöjd. Jag gillar att hon litar på att jag hjälper henne när hon behöver.

Och ärligt talat – det är en grym kick varje gång det lyckas. Varje kiss eller bajs i pottan är glädje och en seger. Samtidigt ska inte kiss och bajs i blöjan kännas som ett misslyckande, det är förstås viktigt. Det viktigaste är trots allt kommunikationen med bäbis, och att hon känner att hon kan lita på att jag hjälper henne med det här också, precis som jag hjälper henne när hon är hungrig, ledsen eller trött.

Detta har hänt:

DSC_0314

De två senaste månaderna har varit de finaste och också de mest kaotiska i mitt liv. I slutet på augusti förändrades nämligen livet och vi blev tre i familjen. Den tredje lilla personen är det vackraste och bästa som har hänt mig och jag är tacksam för varje dag jag får ihop med henne. Men hon har också ställt livet på ända något otroligt. Att det kunde rymmas så mycket oro i ett hjärta kunde jag aldrig tro, och heller inte så mycket kärlek.

Men vad oroar jag mig då för? Ja, vad oroar jag mig inte för! Det här lilla livet ska liksom överleva i den stora, hemska världen som vi skapat. Hon kommer möta elaka människor, hon kommer tvivla på sig själv, hon kommer bli ledsen… Herregud, första gången hon grät med tårar efter några veckor höll mitt hjärta på att gå sönder!

Och jag oroar mig också för hur hon ska klara sig i den här cocktail av gifter och kemikalier som vi omger oss av. Det är helt otroligt vad mycket grejer som småbarnsföräldrar påstås behöva till sitt lilla knyte – saker som känns helt onödiga och som ibland också innehåller en massa tillsatser. How about babyolja liksom. Varför, när det finns helt vanlig ekologisk kokosolja eller olivolja?

Eller d-vitamindropparna som BVC delar ut – de innehåller konserveringsmedlet E320, det vill säga butylhydroxianisol. Helt onödigt. ACO hävdar att det är i så små mängder att det inte är skadligt, men det är ändå ett ämne som kan vara hälsofarligt för barn och kan framkalla allergiska reaktioner. Dessutom misstänks det vara cancerogent. Fräscht liksom. Känns superkonstigt att det är de dropparna som BVC delar ut när det finns andra droppar på Apoteket som inte innehåller ämnet. Och nu på senaste tiden har det börjat diskuteras om det är ACO:s droppar som orsakar magont hos en del bäbisar. Också superkul. Min mor reagerade på det med uppgivenhet – jag och flera av mina syskon har varit ontimagenbäbisar och jag skrek till exempel oavbrutet på kvällarna i flera månader. Tänk om det var så enkelt att råda bot på som att sluta med d-dropparna…?

Om jag var intresserad av och smånoga med att giftsanera mitt liv innan bäbis kom så börjar jag känna mig mer och mer rabiat nu. Men jag är så glad att jag lever just nu, när det trots allt finns en medvetenhet i samhället om att en del saker inte är bra för oss. Kanske, kanske finns det hopp om att våra barn inte kommer bli lika fullständigt förgiftade som generationer tidigare.

Några dagar i paradiset

Här har det varit tyst ett tag. Det beror på att jag kopplade ner och bort och for till stället en aldrig vill lämna när en väl är där – Mattila finngård i den värmländska finnskogen, bara några kilometer från norska gränsen. Där driver naturbarnet Kurt Eide ett litet längdskidparadis, en plats på jorden som är opretentiös, lite råbarkad och helt magisk. Jag for dit med sambo och två skidåkande vänner, och det blev några dagar med slitvargsmil i snöfall och okörda spår, längs blöt och tung manchesterskejtbädd, i lössnö uppför opistade backar – men också delvis i nerförsbackeräls och skoterkörda spår till grannfinngården Juhola där jag hittade solen en svårvallad förmiddag i tuggummisnö.

Jag har haft det så bra att det nästan känns overkligt såhär i efterhand. En kväll handlade samtalet efter middagen om livet och vardagen och om vad som krävs för att det ska gå att få med sig lite av Mattilakänslan in i en vanlig tisdag. Hur ska en få ett liv med mer tid till väsentligheter och saker som känns bra i själen? Hur lite kan en egentligen jobba och ändå klara sig? Och hur enkel standard är en beredd att ha för att få tid och utrymme i utbyte? Jag har inga svar, men det är en ständigt pågående fundering i min hjärna, och jag hoppas att jag ska komma på receptet snart.

Men så länge tar jag med mig Mattila i hjärtat under resten av vintern, och hoppas att det inte dröjer tre år tills jag kan återvända nästa gång.

Härbren på grannfinngården Juhola, just innan solen tittade fram.

Härbren på grannfinngården Juhola, just innan solen tittade fram.

Vi bodde delvis i samma lilla stuga som sist - en gammal timrad stuga utan varmvatten och dusch, men med så himla mycket själ och charm.

Vi bodde delvis i samma lilla stuga som sist – en gammal timrad stuga utan varmvatten och dusch, men med så himla mycket själ och charm.

En bild rätt som beskriver veckan rätt bra - det var inte särskilt lätt att få till fästet.

En bild rätt som beskriver veckan rätt bra – det var inte särskilt lätt att få till fästet.

Ät kött! Bli snygg!

Okej, LRF. Om ni nu på allvar tror att en lunch utan kött är världens, mänsklighetens och barnens undergång så fine. Det är ni inte ensamma om. Men precis lika urbota korkat som när en kampanjkvällstidning som delade ut körv och annat köttigt till besökare på Way out west eftersom de tyckte att det var en himmelens dålig grej att festivalen och företaget Way out west ville bidra lite mindre till miljöförstöringen och därför valde att enbart satsa på vegetarisk mat på sin alldeles egna festival, lika dumt är det att LRF går helt bärsärk över att en skola i Nyköping har en enda, yttepytteliten dag i veckan då det inte serveras kött på mattallrikarna och bestämmer sig för att dela ut hamburgare utanför skolan.

Nä, jag ångrar mig. Det är så himla dumt att inget annat kommer i närheten.

Men höjden av dumhet är ändå förklaringen till varför Lantbrukarnas riksförbund bestämt sig för att genomföra den här köttkampanjen. Det handlar förstås om ren omtanke – hur ska de stackars små liven få i sig all näring de behöver nu när de bara får äta kött till lunch alla dagar i veckan utom en? Och så himla bra att LRF tänker särskilt på de små flickorna:

”Vi vill bara att ungarna ska få ordentligt med näring alla dagar. Det är särskilt viktigt för tjejer som växer, idrottar och ska bli snygga”, säger Lovisa Norberg från LRF som är med och arrangerar köttkampanjen till Dagens media.

I rest my case. LRF, ni har verkligen argumenten på er sida!