När en mattes hjärta brister

Det är ensamt hemma just nu. En familjemedlem lämnade oss igår, nämligen vår älskade katt Sven.

I midsomras flyttade Sven och Sverker hem till oss. Två fantastiska katter som levt ett par år ihop med vår goda vän Karolin i Malmö efter att hon adopterat dem från ett katthem. Men de behövde lite mer svängrum och därför tog de över vårt hus, vår trädgård och gatorna häromkring. Tidigare hade de varit innekatter, så första tiden ute kröp de längs väggarna och rusade in när de kände gräs under tassarna eller hörde vinden susa i löven.

Men successivt blev de modigare, och till slut kunde de ge sig iväg på äventyr och stanna ute hela nätterna.

De hade inte haft det så lätt innan de fick komma till Karolin. De bar spår av svält och av att ha behövt fajtas om maten. Sven hade dessutom astma och problem med magen. Men utelivet gjorde honom gott och han var så pigg och hostade alltmer sällan.

Åh Sven! Han tyckte så mycket om bäbis och ville helst av allt ligga på hennes filtar, i hennes babysitter och i hennes bäbisnäste där han kände hennes doft. Till och med den lite obekväma amningskudden bäddade han ner sig på. Han tyckte om att vara nära och var sällan många meter ifrån en när han var inne. Satt vi i soffan låg han strax intill, var vi i köket satt han på en stol och spanade.

Han älskade att bli klappad och kliad på huvudet, och när en gjorde det hoppade han nästan upp mot ens hand, som om han inte kunde bli nog klappad. Och han kunde sova i de mest osannolika ställningar – han var mer som en hund än en katt. När han och Sverker var på riktigt bra humör så busade de med varandra. De kunde jaga varandra fram och tillbaka på altanen och inne i vardagsrummet. Och ofta låg Sven och lurpassade på Sverker från soffan och drämde till honom med tassen i huvudet och så var fajten igång. Sven vann nästan alltid genom att sätta fast Sverker mot marken genom att hålla en fast huvudet med tassen. Fast Sverker gjorde sitt bästa för att slå tillbaks genom att bita Sven i rumpan…

Men nu får Sverker klara sig själv. Sven började gömma sig och blev hängig för ett par veckor sedan, och vi fick truga i honom mat. Vi trodde först att det var mask men avmaskningsmedel hjälpte inte. I torsdags började han bajsa överallt inomhus, och var så otroligt ynklig och ledsen. Han ville förmodligen inte alls bajsa överallt, katter är ju renliga. Men han kunde inte hjälpa det. Vi fick akuttid hos veterinären i fredags och tog blodprover på vår magra lilla älskling. Han var så medtagen, men ändå spatserade han omkring och kollade in undersökningsrummet, och visade med eftertryck att han var förnärmad när han behövt sitta i sele och bur för att bli stucken. Det blev dystra besked – förmodligen en virussjukdom som heter FIP och som utvecklas hos immunsvaga katter ur coronaviruset som i sin tur är vanligt hos katter som levt ihop med många andra djur under dåliga förhållanden. En dödlig sjukdom. Men proverna skulle skickas till SVA för analys, och så länge fick vi recept på antibiotika utifall det mot förmodan skulle vara en bakterieinfektion.

Sven fick i sig medicinen och lite mat och vatten under dagen, och blev piggare. På lördagmorgonen fick vi hindra honom från att äta upp fisk vi hade på upptining på diskbänken… Plötsligt kändes det lite hoppfullt igen. Men när vi kom hem på lördagkvällen efter lite kalas så vinglade han omkring på ben som inte bar honom, och med ögon som inte verkade se. Närmsta jourveterinär som kunde avsluta hans lidande finns av nån jävla anledning i Helsingborg och vi kunde inte åka iväg dit. Vi bäddade åt honom i en låda med hans favoritfilt och klappade om honom och gav näring och vätska i spruta. Sen gick vi och lade oss själva med stor oro – hur skulle han klara natten?

Vid sjutiden vaknade jag av att det lät som att Sven sprang omkring på nedervåningen. Förvånad men glad gick jag ner för att kolla till honom och kanske hjälpa honom ner till lådan om han ville gå på toa. Men han sprang inte omkring. Han låg på köksgolvet i kramper och sprattlade med tassarna. Jag och sambon svepte in honom i en filt och klappade om honom för att försöka lindra dödsångesten och -kampen. Mot slutet började han skrika och det gjorde så ont i hjärtat att vi inte kunde göra något för honom mer än hålla om honom.

Till slut fick han somna in och slippa eländet. Nu finns han i nån slags katthimmel och behöver varken ha ont eller vara hungrig mer.

Han är för evigt saknad. Vår fina Sven. En katt vars liv började så eländigt och som förtjänade att få leva ett långt och lyckligt liv. Nu får Sverker överleva utan brorsan. Och vi får aldrig mer klappa den där gosiga myskorven.

 

Hetsjakten på det ekologiska jordbruket

Jag har följt de senaste dagarnas debatt om den ekologiska odlingen som började med att några forskare som läst lite artiklar skrev en egen artikel där de sågade ekoodling längs med fotknölarna. Och genast hakade ekohatarna på. Det kändes som att de suttit i ett hörn och liksom bidat sin tid och nu kunde de äntligen komma fram i all sin smutsiga prakt och liksom vräka ur sig sitt hat. ”Det är det jag alltid har sagt!” ekade mellan väggarna.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite över om inte forskarna ställt fel frågor och haft lite tunnelseende. De hävdar ju att om vi bara skulle odla ekologiskt skulle vi få svälta på grund av för lite utkomst av åkrarna. Okej, det är möjligt att det just nu är så att ekoodlingen har sämre avkastning än den oekologiska. Men vad är det som säger att det inte går att effektivisera?

Fast det är ändå inte den största invändningen mot deras slutsatser. För ärligt talat – har de inte glömt ett par saker om vi nu vill komma till rätta med svälten? Som till exempel matsvinnet. Upp emot 50 procent av den mat som produceras äts aldrig upp. Om vi åt all mat som producerades skulle vi inte behöva den enorma avkastningen av jorden som det konventionella jordbruket har skapat.

En annan sak de glömt är förstås hur vi använder jordbruksmarken. En stor del av den används på ett så resursslösande sätt att det är pinsamt – nämligen för att odla foderspannmål till djur. 70 procent av den svenska åkerarealen används för att odla mat till djur. Och för att få fram ett kilo kött behövs tio kilo odlad mat. Ergo – ät mindre kött och använd marken till att odla mat till människor så är vi ett steg på vägen mot att få fram mer mat.

Ja, det var väl bara det den här gången. Men debatten lär väl fortsätta, och den lär helt klart bara bli smutsigare och smutsigare. Ingen sida är fri från skuld i det hänseendet. Och det gäller att komma ihåg att båda sidor på intet sätt är neutrala och vetenskapliga i sin approach. Allt handlar i grund och botten om ideologi. Jag har hört hävdas att eko är just ideologiskt betingat, och det kan jag hålla med om. Men på motsvarande sätt kan en säga att de som vurmar för den konventionella odlingen också är ideologiskt färgade. Det är bara det att de fortfarande representerar majoriteten och normen i samhället, och det anses av nån anledning alltid vara nåt slags status quo. Ickeideologiskt. Helt bisarrt. Ungefär som att påstå att det inte finns någon ideologi bakom en marknadsliberal politik eftersom marknadsliberalism är den förhärskande teorin som i princip alla politiker tyr sig till just nu och sedan lång tid tillbaka. Som att det bara är något som är och som det inte finns någon tanke bakom.

”Kära nån, stackars barn!”

Att bli förälder för med sig en massa oväntade saker. Som att det plötsligt verkar vara okej att döma och bedöma in i minsta detalj hur en väljer att göra med en massa saker i sin vardag.

Häromveckan köpte jag och min sambo en löparvagn till vår skrutt. Eller ja, kanske till hela familjen förstås. Det är värsta vrålåket, hon sitter så tryggt och säkert och verkar älska det. Hon vaggas till sömns och när hon vaknar gör hon inget väsen av sig (som hon brukar göra i vanliga vagnen – där knorrar hon direkt när hon vaknar) utan ligger tyst och tittar omkring sig. Men när vi premiärsprang med vagnen igår fick vi höra lite mutter från en, visserligen, gammal stöt som tyckte att det var synd om ungar som behövde sitta i en sån där vagn medan föräldrarna sprang omkring för sitt eget höga nöjes skull.

På vilket sätt är det fel att ta med sig sin bäbis ut på äventyr, att ta med hen när en gör det som en brukar göra? Det som en älskar?

Och i vardagen i övrigt dyker det då och då upp kommentarer i stil med ”jaha, gör du så? Ja, jag gjorde ju på ett helt annat sätt!” och undertonen i det hela säger att det jag gör är fel.

Vad är det här för skit? Varför tycker människor att det är okej att värdera och kommentera mitt föräldraskap? Jag trodde i min enfald att det var slut på folks bedömningsiver så fort bäbis kom ut från magen och det inte längre var nödvändigt att kommentera huruvida jag hade stor eller liten mage eller vad det nu var som var så viktigt att yttra sig om. Men nej. Folk alltså.